Värderingar: mycket sunda, tillåtande, omformbara (utan att tappa sin förankring). Helt (o)ödmjukt enligt mitt eget förmenande. Men några viktiga, utöver allt självklart som ryms inom det enorma och fantastiska begreppet jämlikhet – är att också snälltolka (både sig själv och andra), ompröva ”sanningar”, tänka många parallella tankar och känna många parallella känslor. Att komma ihåg att väldigt mycket går ut på att öva sig att vara en människa i världen bland alla andra människor och allt vi gör och inte gör, mot varandra och med varandra. Försöka göra vad man kan i en värld som brinner, där jag varje dag går sönder litegrann av alla vidrigheter människor gör mot varandra – men också aktivt försöker påminna mig om att vi o c k s å hela tiden kan välja att göra mer av allt det fina, vackra, hållbara vi också kan göra för varandra. Motgiftet till det som gör ont och söndrar, är att göra mer av det som helar och läker. Och för att göra det så behöver man bygga sin egen rustning och sitt eget medgörliga motstånd. Bygga kopplingar och klokskap och styrka i att göra som svamparna gör, som opererar som ett hemligt nät av myceltrådar, som bildar allianser (eller kooperativ?) med varandra och med alla andra (träd). De stadiga träden hade inte varit något utan den kooperativa mykhorriza svampen bildar ihop med dem.
Min rustning bygger jag bland annat av att vara ute i naturen så mycket som möjligt. I skog, mark, i vatten, på vatten, på is, på fjäll. Plocka svamp (nivå: hobbyprofessur i mykologi) bär och örter, bada (året runt), åka långfärdsskridskor, paddla havskajak, vandra, springa, hugga ved, åka längdskidor och gå slackline är några få av väldigt många saker jag ägnar mig åt ute i naturen. Men lika gärna bara vara. Göra upp en eld. Alltid göra upp en eld. Alltid bada. Utomhus får mig att öva på att tänka långsamt. Inomhus ägnar jag mycket tid åt att lyfta tunga vikter, meditera, stå på händer, hänga och klättra. Och det konstnärliga kreativa som måste måste ut genom att måla, teckna, skapa, göra.
